Sundevalls Jird

Crassus heter på latin Meriones crassus och kallas Sundevalls Jird. I vilt tillstånd så lever den i torra områden från Marocko till Pakistan. Den crassusart som på senaste tiden importerats till Sverige från Holland och Tyskland är en underart som på latin först kallades Meriones Shawi II, då man trodde att den var en underart till Shaws Jird. Vid närmare undersökning kom man till slutsatsen att det var en underart till Meriones crassus och döpte om den till Meriones crassus perpallidus på latin. Den kallas i dagligt tal för Egyptisk Sundevalls Jird. Och som namnet antyder så kommer just den här underarten från Egypten.

Crassusen är vanlig som husdjur i resten av Europa men är förhållandevis okänd i Sverige. Meriones crassus perpallidus är mycket nyfiken och verkar inte vara rädd för människor. Det är Meriones crassus perpallidus som det berättas om här.

Meriones crassus underarter från olika områden kan skilja sig i storlek och färg. Hanen hos perpallidus är ca 1½ gånger så stor som en gerbil och honan något mindre. Liksom gerbilen har den en hårbeklädd svans som slutar i en svart penseltofs. Kroppen är ca 18 cm lång och svansen är omkring 12-13 cm. Crassusen har ett trekantigt huvud och stora ögon som är placerade på sidan av huvudet för att ge ett så brett synfält som möjligt. Dess framben är något kortare än bakbenen. Crassusen har en utmärkt hörsel samt en mycket len och tät päls. Den finns endast i den så kallade viltfärgen, agouti, men det har börjat dyka upp mutationer såsom vita fläckar på huvudet och en liten vit tofs på svansen.

En crassus i fångenskap kan bli mellan 3 och 4 år. Crassusen verkar bli könsmogen vid samma ålder som gerbilen, ca 9-12 veckor. Honan är brunstig var 4:e dag och det går inte att ta miste på när en hona är brunstig, hon stampar så att det hörs i hela lägenheten. Dräktigheten varar 20-25 dagar och honan föder i genomsnitt 3-5 ungar. Honan tar väl hand om sina ungar medan hanen inte tar något aktiv del i skötseln utan oftast så flyttar han ut till en annan del av buren de första 2-3 veckorna. Honan blir brunstig igen direkt efter födseln och den nya kullen föds någon gång efter 26-32 dagar. Tyvärr verkar inte crassusar kunna ta hand om den nya kullen om den gamla finns kvar i buren.
Ungarnas utveckling kan jämföras med gerbilens ungar; vid 10 dagar börjar de få päls, vid 17 dagar börjar ögonen öppna sig, ett par dagar senare börjar de vandra omkring och omkring 20 dagar börjar de äta fast föda. Ungarna är avvanda vid 4 veckor, men jag har setts mina dia ibland ända upp till 5½ vecka. Detta kan vara en förklaring till att den nya kullen inte överlever. De har inte en chans mot den äldre syskonkullen.

I naturen lever crassusen i stora grupper. De bygger komplexa hålor i sandhögar. De här hålorna kan vara 1½ meter djupa och 2½ meter i diameter. Borummen ligger oftast på den djupaste nivån och är täckt av trasor och papper. De har anpassat sig bra till livet i fångenskap. De verkar aldrig bita och är väldigt vänliga mot varandra. De är väldigt sociala djur som är naturligt nyfikna och kommer ut och undersöker vad du håller på med, även om det är mitt på dagen, då det är deras sovtid. De är mer nattaktiva än gerbiler och sover mest hela dagen. De är mest aktiva mellan 6 på kvällen till 9 på morgonen. Som sina kusiner gerbilerna så luktar de inte och är väldigt renliga och lätta att ta hand om. De har en doftkörtel på magen som de använder till att markera sitt revir och allt annat som de tycker tillhör dem. De älskar regelbundna sandbad i en stor skål med chinchillasand. Detta gör att deras päls håller sig mjuk och len och att den inte blir fet.

Crassusen behöver en ganska stor bur eller ett akvarium att bo i, fyllt med spån. De behöver också ett bohus fyllt med bomaterial såsom hushållspapper och hö. En skål med sand att bada i eller också kan man låta dem bo i sand. De tycker om att gräva och att få toalettrullar och kartonger att gnaga på. Man kan låta dem komma ut och springa runt på golvet, men man måste se till så att det inte finns några sladdar eller andra farliga saker som de kan börja gnaga på eller skada sig på annat vis på. Man ska inte heller ha saker som man är rädd om på golvet. För av någon anledning så är det just de sakerna som crassusar gillar att gnaga på.

Crassusar äter normal gerbil/hamster mat och hö, sparsamt kompletterat med lite grönsaker och frukt. I det vilda består deras diet av frön och insekter.

Crassusar kan bli väldigt tama!